Mina två svarta...och jag

söndag 4 september 2011

Tidaholm Dag 2

Ännu en helg utan några resultat att skryta med. Just idag är jag uppgiven över bristande resultat. Jag har varit ledsen och besviken, men jag kommer snart igen. Jag har en massa underbara människor omkring mig som påminner mig om målet med min träning och tävling, det underlättar...

Dagens tävling bjöd iaf på fint väder =) Underbart med lite värme! Vi startade med hoppklass precis som igår.

Hoppklass
En riktigt rolig bana som kändes bra. En del handling, men en del spring med. Atlas satt som ett ljus i starten =) Första sekvensen gick bra, med ett riktigt bra slalom. Efter slalom skulle man till ett staket där jag fumlade lite men fick mellan honom och över hindret, tappade en del tid dock. Därefter var en raksträcka/böj där "sista" hindret var en böjd tunnel. Han drog jättefint hela vägen, inte en tvekan. Det gjorde att jag med lätthet kunde springa och placera mig rätt inför nästa sekvens och in i en tunnel till. Därefter var det ett staket och av någon anledning missar han andra hindret och springer förbi. Jag fumlar lite där o får över honom till slut, men tappar tid. Kom i mål med 5 fel och snabbaste tiden. Räckte till en 5e placering. Dock är jag fortfarande besviken över att vi missade på en sak som vi faktiskt kan.

Fick bryta ihop och komma igen ganska snabbt för att ladda om till agilityklassen.

Agilityklass
Denna klass var ganska lätt. Det svåra var väl slalomingången. Atlas satt kvar i starten även här =) Så den blev bra, sen missar han kf på a:et. Efter a:et är det en tunnel och sedan ett hopp innan slalom och jag gör ett blindbyte och får nog ut honom för långt bakom mig så han missar hoppet och jag struntar i det o skickar honom mot slalom och han satte ingången jättebra. Resten av banan gick bra, det enda var att han missade kf på balansen så den gjorde vi om och då blev det riktigt snyggt. Är väldigt nöjd med att jag kunde hitta den energin igen och genomföra banan på ett bra sätt.

Jag o Atlas behöver nog en paus från tävlandet snart.. Vi behöver distans. På onsdag ska vi till Jenny och jag ska prata lite med henne om allt runtomkring. Känner mig uppgiven när resultaten konstant uteblir. Vet att vi siktar mot nåt högre, men det känns som att vi går så sakta framåt. Jag försöker se positivt, men ikväll är det jobbigare än vanligt. Imorgon kommer det förmodligen se annorlunda ut.

Lägger ut filmerna från i helgen lite senare också.

8 kommentarer:

  1. Jo men det är ju faktiskt så. Vilken nivå man än är på behöver man se lite resultat ibland för att känna att man är påväg framåt. För tre tävlingar sedan funderade jag på att lägga ner agilityn. Gick så himla dåligt och han lyssnar inte för fem öre. Sen har jag plockat 2 pinnar på rad på kommande tävlingar och flyttat upp mig :) Så jag förstår precis hur du känner...

    Hoppklassen var ju himla roligt. Ozzy var så duktig och jag blev riktigt stolt över att han fixar klurigheterna ändå även om jag strulade till det lite här och där :)

    SvaraRadera
  2. Jag tror både du och jag behöver en ordentligt genomkörare av "lyckas på tävling". Den mentala biten har verkligen nått botten just nu känns det som...

    SvaraRadera
  3. Jag tror det med Felicia.. Ska vi börja nu direkt? Fredag kväll hörs vi så ska vi har läst första kapitlet och ha tankar o idéer om det?

    SvaraRadera
  4. Det där med mål kan vara både bra och dåligt, även om jag absolut förespråkar dom. ;) Ibland tror jag däremot att man bara ska lägga målen på hyllan och påminna sig om varför man från början håller på med agility (och det enda rätta svaret på det är för att det är roligt). Har själv fastnat i "mål-fällan" och det där stället när man måste prestera grymma lopp och resultat för att vara nöjd. Men ärligt talat är det inte det enda som betyder något, det är bara en väldigt liten detalj och när man inser det då tror jag att man faktiskt börjar nå större framgång också. Atlas är grym, du är grym och ni kommer nå era mål!

    SvaraRadera
  5. Håller fullkommligt med dig Cissi =) Finns inget bättre än att få köra riktigt bra agility med sin älskade hund! Mål är både bra o dåligt.. Ska nog göra som du säger, lägga målen på hyllan ett tag och bara njuta av att få köra roliga banor tillsammans med Atlas =)

    Tack snälla du!

    SvaraRadera
  6. Varning för en lång kommentar :).
    Förstår att det ibland känns uppgivet och orättvist, men vi tävlar alla på olika nivåer och villkor. Ibland får man gå in i sig själv och vända ut och in på allt för att hitta vad som är det grundläggande problemet, och hittar man det inte får man göra det om och om igen.

    Jag är ingen tävlingsexpert på något sätt men har ju sen jag var väldigt ung tävlat på hög nivå (självklart inte inom agility...där är jag fortfarande nybörjare), men även om jag blir väldigt nervös eller har svårt att hitta en bra känsla, så har jag något inom mig som jag tror är upptränat..det handlar om att kontrollera sin nervositet och att klara ta framgångar och motgångar på ett bra sätt. Man får vara förbannad och ledsen, absolut, men man måste kunna gå in i sig själv och se på det med en större förståelse.

    Hunden gör fel, föraren gör fel men det finns så mycket mer som spelar in. Sen tror jag absolut att om man har ett högt slutmål så påverkar det vägen dit på ett mer avgörande sätt. Stressen och pressen blir större än om man tar det på lite lugnare. Skulle jag satsa högt skulle jag antagligen brutit ihop för länge sen det ska jag erkänna. Men jag kör agility tillsammans med min bästa vän som jag över allt annat vill ska leva ett långt och friskt liv, då kan jag inte sätta för höga mål, utan ta det lite éfterhand. Satsa högt men gör det inte för snabbt.
    Ni har båda allt som krävs för att bli ett framgångsrikt ekipage men låt det ta tid annars kanske ni är slut redan innan ni nått halvvägs.

    SvaraRadera
  7. Instämmer helt och fullt med föregående talare ;)

    SvaraRadera
  8. En del av oss satsar med mål och en del utövare gör det för att aktivera sina hundar. Oavsett så förutsätter jag att vi alla älskar våra hundar och vill att de ska leva ett långt och friskt liv. Förstår inte rikigt vad de höga målen har att göra med ens känslor för sin hund? Är det inte självklart att man är supermån om sin hund när man har höga mål? Hur ska man kunna nå sina mål när man tävlar i en hundsport utan hunden? Målen innefattar ju båda. Att du är inne i en svacka säger ju inget om dina känslor till Atlas.Du lägger pengar på att få hjälp av en av sveriges främsta agilityhandler mfl. Säger man något till dig så tar du till dig det direkt. Det är ju nu du har möjligheten att utveckla en förmåga att vända motgång till medgång och sen medgång till framgång.
    Att jag ständigt höjer våra kriterier och försöker utveckla oss är ju för att min hund verkligen älskar denna sport, precis som Atlas, och jag vill ta ansvar för vår träning. Min hund blir ju inte olycklig av att jag sätter mål som utvecklar oss, eftersom vi båda älskar att träna. Vi har hur kul som helst under resans gång och utvecklas båda. Visst ibland står vi still och jag förstår inte alls vad som är fel, men då har jag möjlighet att utvecklas som tränare. Ingen är komplett; varken förare eller hund utan man är ju ständigt i utveckling. Jag är glad att du erkänner att du känner som du gör för du har nu möjlighet att ta nästa steg. Att du känner som du gör visar bara att du lägger mycket tid och kärlek på denna sport och på din hund. Det visar att du är mänsklig och jag tycker det är bra att du vågar visa även den sidan i bloggen! Så mitt tips skiljer sin från föregående och är att INTE fundera så mycket utan hitta tillbaka till det Cicci pratar om; glädjen och det gör du säkert redan efter ett pass men din Atlas. Ni har en så fin relation och inget av detta handlar ju egentligen om honom eftersom du alltid är nöjd med din lilla guldklimp! Det vet vi alla som känner dig :)

    SvaraRadera