Mina två svarta...och jag

måndag 23 april 2012

Slitet är värt känslan!

Jag tror detta är tredje säsongen jag och Atlas tävlar nu, eller så är vi inne på vår fjärde... Vilket fall som helst så vet alla som känner mig att mina och Atlas säsonger inte direkt har gått på räls. Vi har haft både framgångar och motgångar. Vi har fortfarande framgångar och motgångar, men denna säsongen har definitivt börjat bättre än de andra.

Jag började träna hos Jenny Damm när Atlas hade fyllt 2 år, nu fyller han 5 i år. Vi är alltså inne på tredje året med träning för Jenny. Jag och Atlas har åkt dit en gång i månaden i snart 3 års tid. Vi lägger mycket tid och pengar hos Jenny, det är det valet jag har gjort. Jag lever med mina hundar själv och hundar och agility är min hobby. Folk kanske tycker att jag åker dit mycket och tror att jag har hur mycket pengar som helst. Så är det inte =) Hade jag haft det så hade Jenny sett mig mycket mer än hon gör nu ;o) Jag väljer att lägga mina pengar på träning hos henne och väljer kanske bort andra saker. Jenny har hjälpt mig och Atlas otroligt mycket, utan henne hade vi nog inte varit där vi är idag. Jenny har ju varit högst delaktig i beslutet om ny ras och hund =) Känns nästan som att Axis är delvis Jennys också ;o)

Iaf, när man lägger all den tiden och dom pengarna på träning som jag gör så kan det också kännas väldigt frustrerande när man inte kommer fram så fort som man önskar och ibland tycker man borde göra när det gäller tävling.

Förra året var ett riktigt tungt tävlingsår för mig och Atlas. Vi avslutade säsongen innan med att plocka 5 pinnar på ganska kort tid, 4 i hopp och en i agility. Vilket gjorde att man gick in med ganska bra självförtroende förra säsongen och hoppades på bra resultat. Resultaten uteblev ganska rejält om man säger så. Jag tog 2 pinnar förra säsongen, båda i agility, så vi blev uppflyttade till klass 2. Dessa två pinnar var bland de få resultat vi fick förra året. Vi hade verkligen stolpe ut hela säsongen! Det handlade om så små marginaler, jag kunde egentligen aldrig säga att jag var missnöjd över våra lopp. Men samtidigt så diskade vi oss ofta på näst sista hindret eller så var det en rivning (Atlas river i vanliga fall aldrig) eller så var det nåt dumt litet fel som resulterade i en vägran. Kontaktfälten satt ibland och ibland inte, när de satt på balansen så missade han a:et osv... Så såg hela säsongen ut. Man kan säga att jag var en aning frustrerad... Vilket inte gjorde saken bättre.

Jag har i två säsonger kämpat med kontaktfälten med Atlas. Han är inte lätt att träna om när han har fått ett beteende. Jag kan ärligt säga att utan Jennys stöd och hjälp och peppning så hade jag gett upp och tummat på kriterierna. Jenny har ställt upp i vått o torrt. Idag är jag evigt tacksam att jag faktiskt har varit så konsekvent. Jag har diskat oss i stort sett konstant i två säsonger för att han hoppar kf på balansen.

I slutet av förra säsongen var jag väldigt frustrerad över att inget fungerade. Jag pratade med underbara människor runt omkring mig för att få hjälp med allt. Jag pratade med Jenny om min situation. Emmeli har i timmar fått lyssna på mig och mitt tjat, oftast gråtandes ;o) och stöttat mig på alla sätt och vis. Mia har lyssnat och gett feedback och stöttning hela tiden. Carina har och kommer alltid finnas där i alla lägen! Jenny, Emmeli, Mia och Carina är dom som verkligen har fått mig att tänka till och fundera över varför jag gör detta och se saker ur ett annat perspektiv. Det var mycket som hände runt omkring agilityn i höstas som verkligen höll på att knäcka mig, men jag bröt ihop och kom tillbaka starkare än någonsin. Man ska verkligen tänka på vilka människor man omger sig av när man är i en svacka.

Denna säsongen har, som jag skrev innan, börjat på ett mycket bättre sätt än de andra säsongerna. Jag har nollat många lopp denna säsongen redan och fler nollor ska det bli. I helgen satte vi dessutom 2 nollor på samma tävling och plockade med oss 2 pinnar och 2 vinster, båda i agilityklassen. Förstår ni lyckan man känner när man går i mål med sin allra bästa vän och man vet att man är nollad och till slut inser att man faktiskt är bäst i denna klassen idag! Dessutom i agilityklassen där vi har kämpat så mycket! Allt klaffar på en och samma gång. Atlas älskar agility och han älskar att få köra agility med mig, även om han kan bli frustrerad över mig ibland ;o) Veta att jag gör honom lycklig genom att vi gör något vi älskar att göra båda två tillsammans, gör mig så oroligt lycklig!
Jag och Atlas är ett team, ett riktigt team nu! Vi har kämpat på alla sätt och vis, och det slitet är så värt känslan när man äntligen lyckas på det sättet man har strävat efter hela tiden.

Jag hör så många som blir frustrerade över att dom inte plockar pinnar, så kan det visa sig att dom kanske bara har tävlat i några månader. Man måste inse att agility är inte lätt och ska inte vara det heller. Jag har varit fast besluten om mitt mål hela tiden och jag vill ha en träning som håller i det långa loppet, då inser man snart att det kanske tar lite längre tid. Jag har som sagt haft människor runt omkring mig som inte har låtit mig glömma mina mål heller, har jag tappat fokus så har dom fått mig på banan igen. Det är jag evigt tacksam för! Denna säsongen känner jag dessutom ett större lugn och en säkerhet och självförtroende över oss som ett team än vad jag har gjort innan. Jag vet att vi kan och vi ska ta oss till vårat mål så småningom. Jag är så glad att jag är en tävlingsmänniska och en väldigt envis person och att jag aldrig ger upp. Även om det känns så ibland så tar jag mig en funderare så är jag tillbaka starkare än någonsin sen.

Vill bara avsluta med att säga att om ni känner er frustrerade över era tävlingar och resultat så tänk på att ha ett tydligt mål, bra människor omkring er som inte låter er tappa fokus, fundera på varför ni gör detta och framför allt, ge inte upp!


4 kommentarer:

  1. Du är en underbar vän som är värd allt du vill ha!
    Du är en riktigt duktig hundförare som älskar dina hundar!
    Du brinner för "din" sport!
    Du är envis som synden ;)!
    Du har världens största hjärta!
    Du finns ALLTID där för mig när jag behöver dig!
    Jag hoppas att jag alltid kommer att få vara vid din sida och stötta dig i motgång och HEJJA på dig i medgång!
    Tack för att du är min vän!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du!
      Jag hoppas att jag kan finnas där för dig när du börjar din tävlingskarriär =)

      Radera
  2. Mycket bra analys om ditt tävlande och varför du gör det och vilket ditt mål är! Jag är stolt över dig som tusan för att du är den du är och för att du hela tiden jobbar mot ett mål även om det känns motigt många ggr, men du kommer tillbaka och är ännu starkare i din känsla efter att dykt ner i det mörka hålet ;-) Du är som ovan säger: Envis som synden, glad och positiv, hjärta av guld både till dina hundar och medmänniskor, du brinner för din sport och vill hela tiden utvecklas i både tankar och handling. Kör så det ryker i gräset men glöm inte att ha kul samtidigt!! STOR VARM KRAM till dig du goa glada Ulrika!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack min sköna höna ;o) Det värmer det du skriver! Jag lovar att ha kul under tiden!
      Kram <3

      Radera