Dagens tävling med Atlas

Idag kommer inte detta inlägget handla om hur det gick i respektive lopp utan överlag mina tankar kring vårt tävlande.

Idag har varit en emotionellt jobbig dag. Ni som läst mitt inlägg på facebook vet att jag inte haft den bästa av dagar. Jag ska försöka förklara mina tankar utan att ni ska missförstå det.

Jag är jättetacksam för alla uppmuntrande ord på facebook, men idag hjälper dom tyvärr inte. Detta handlar inte om att bryta ihop och komma igen, hade det varit så "enkelt" så hade jag gjort det. Att bryta ihop o komma igen är det enda jag har gjort i 4 år. Det är inte så att jag inte har bra delar i mina lopp idag, det handlar inte om att jag är missnöjd över Atlas och det handlar inte om att jag aldrig har gjort bra lopp i klass 3. Detta handlar om att jag känner att vi kämpar och kämpar men vi når aldrig riktigt dit. Jag vet att alla säger, det kommer och jag vet att det oftast gör det. MEN, jag har kämpat i nästan 4 år för att få upp honom i klass 3 och nu funkar det inte heller. Det är alltid nåt, ett rivet hinder, han drar inte på tunnlar, han drar inte på hopphinder, han drar inte på nåt... Jag vet att det är mitt fel att han är som han är, jag tränade honom fel från början. Han är ingen enkel hund och har aldrig varit. O folk som känner oss vet att jag har kämpat och att jag kämpar.

Det bästa jag vet är att få köra agility med mitt älskade trassel. Att han älskar det gör ju bara känslan bättre =) Att plocka ut honom ur buren, ta fram leksak o godis o se glädjen i hans ögon av att han vet att vi snart ska köra är den bästa känslan! Hade inte jag haft den känslan så hade jag gett upp. För på banan är det inte alltid han jobbar åt samma håll som mig. Jag kommer aldrig ge upp med honom för jag vill verkligen lyckas med honom. Men just nu står jag på ett ställe där jag undrar hur jag ska genomföra ett lopp på bästa möjliga sätt. O i detta fallet handlar det inte om någon svacka utan ett problem som alltid funnits där. Jag o Jenny har försökt jobba bort detta i 4 år...

Jag vet också att vi kommer åka på nästa tävling och jag kommer göra så gott jag kan, men det tar fortfarande inte bort känslan av att jag står o stampar på ett ställe. Jag vet ju att vi kan, både han och jag, därför blir jag så ledsen att vi inte kan visa det...

Det känns lite bättre av att bara fått skriva av mig här nu =) Men jag måste verkligen lägga upp en plan, en mer detaljerad plan än den efter Värmlandsrallyt.

Du är mitt hjärta o min själ! Utan dig är jag inte hel!